More about Georgia


Georgia Wartel Collins is a Swedish double-bass player based in Amsterdam, Netherlands. Jazz and improvisation has always been what her heart beats for. She grew up in a house full of live music and art with parents active in the jazz and performance-art scene. The house vibrated with creativity and daily life consisted of music and jams.

Since her father is the founder of the jazz club BrÖtz in Gothenburg, she has since day 1 been fed with free improvisation, free jazz and jazz concerts. With all this around her, she started playing music herself at an early age, always with the intention of improvising and playing with others.

Georgia and the double bass soon found each other and entered a passionate, complex and long-lasting relationship. She began to experiment with the different sound possibilities of the double bass and became obsessed by the vibrations that appeared in the bass when she pulled the strings. Her exploration of the bass, sound and music is eternal and in motion.

Georgia graduated from the Conservatory in Trondheim in 2019 and started on her master's degree in 2020 at Conservatorium van Amsterdam. Before and alongside her studies she has freelanced with both her own and others groups and projects. Some of them are: Aila trio (which is her own trio), JUNO, Seul adore, and Trondheim Jazzorchestra.


Reviews of Georgias own trio, Aila trio:



Lira Musikmagasin 2019, av Magnus Östnäs.


Kammarfrijazz. Milt hemlighetsfulla kammarfrijazz i en skärngingspunkt mellan det fria och det skrivna. Basisten Georgia Wartel Collins står för kompositionerna som andas soväl sen Coltrane som Gullin. Tenorsaxofonister ocg klarinettisten Karl Hjalmar Nyberg och trumslagaren Andreas Winther kompletterar trion som har ett eget medititativt sound där det utspelar sig små sidohistorier i underdelningarna. Inledande Omma är en organiskt växande komposition där Nyberg får visa framfötterna i solospelet. Lydia är en sådan där luftig Gullin-dikt med baryton-feel som övergår i ett vigt melodiskt bas-ostinato innan Nyberg går in i ljust, lite präckt tenorläge, under det hela ligger Winther och stödjer och fyller i på ett lätt, smakfullt sätt. Rasande elegant! Nu får allt skivbolaget Hoo-Ha ta sig in på den spartanska hemsidan och berätta mer om Aila tio. / Magnus Östnäs, Lira

Nettavisen 2019, av Tor Hammarø


Georgia Wartel Collins og Karl Hjalmar Nyberg er bare to av mange eksempel på unge svneske jazzmusikere som har kommet til Norge for å studere og som har blitt værende her hos Harald og Sonja. Det ska vi være glade for. I en årreke nå har både jazzlinja i Trondheim og jazzutdanninga ved Norges Musikkhøgskole fungerat nesten som fluepapir på håpefulle studenter fra en rekke utland - ikke minst Sverige. Veldigt mange har også blitt bufaste her i kjempers fødeland og bidratt i stor grad når det gjelder moderne, nyskapende jazz. 

Det gjør også Aila trio der bassisten Georgia Wartel Collins, som har skrevet alt materialet, og tenorsaksofonist och klarinettist Karl Hjalmar Nyberg som har alliert seg med trommesalger og perkusjonist Andreas Winther fra Ålesund. Alle tre har enten gått eller går på den sagnomsuste jazzlinja i Trondheim og vi har støtt på alle tre i forskjellige spennende sammenhenger de seineste åra, blant annet i JUNO, Megalodon Collective og Kjetil Milelid Trio. Her kommer altså trioen med sin debut og den føyer sel elegant inn i rekka der det komponerte møter det frie. I denna akkordløse og åpne trioen er Wartel Collins' låter flotte utgangspunkt for tre svært lyttende og empatiske musikanter som kun har som ønske å gjøre hverandre og musikken vel. Musikken er ofta melodisk og søkende. Den har også et melankolsk drag over seg og de tre sterke stemmene gjør den vakker og spennende. Aila Trio har enkelt og greit noe helt eget på hjertet.

OrkesterJournalen 2019. Av Tomas Millroth


Ett nytt skivmärke och för mig var Aila trio en överraskning. En ganska lugn, resonerande jazz av kanske svensk märke. Jag lägger märke till de underfundiga låtarna som signerats av Georgia Wartel Collins. Lätt böljande, eftertänksamt- Inne i varje stycke rör sig basen i elastiska linjer. Det är ett särskilt äventyr att lyssna hur hon broderar, varierar, skapar spänningar. Det behövs inte så mycket för att elektrifiera låtarna men med basen som ett sjungande centrum hörs det fint då de andra instrumenten drar mot ytterkanterna. Det gungar hemlighetsfullt på ett introvert och eftertänksamt vis. Och när basen träder fram ur det avspända böljande samspelet och tar ett solo i Franvis då stannar tiden. Precis som då hon dansar fram musiken i Sångklockor till stilla exras. Det andra albumet är på sitt sätt förutsägbarare. Jonny Wartels skarpa saxspel möter Döners trumpet. Natruligtvis excellerar den här skivan i flera klanger och en hel del överraskningar på blåsarsidan. Döner är ju å ena sidan en följsan klassisk trumpetare med underbart stor ton och å andra sidan en ljuddoktor som skalpellartat skär ur klangbitar åt de andra att nafsa i. Resultatet är tung underbart spetig free jazz av modernt snitt. Det hade jag förväntat mig. Tack. Men ju mer jag lyssnar på Aila trio desto mer snurrar i huvudet de där baslinjerna som medmusikerna så känsligt nästan sansar omkring. Och ofta Hyllas knappheten i förtröstan att återhållsamhet är bästa lågan i musikens själ. Detta hade jag inte förväntat mig - och jag är helt såld. Slutligen: allt detta vemod, har det med samtiden att göra. För det är inte okomplicerat, ibland brister det men aldrig i raseri. I vaddå? Förtvivlan?